Heat

Vi tittade på Heat för ett tag sedan nu, det var ganska länge sedan jag såg den senast och det var ett kärt återseende.

Inte för att skådespeleriet är speciellt bra egentligen, jag tyckte det för ett par år sedan men nu när jag sett en del mer med de Niro ocl Pacino så känns deras karaktärer inte så orginella. Den betänksamma och proffisionella kriminella och den rastlösa polisen med familjeproblem. Har vi sett det förut? Ja det har vi... Däremot så passar just de Niro och Pacino i sina roller, de har spelat liknande karaktärer förrut men här glänser de verkligen till fullo. Jag tycker inte de utmanas skådespelarmässigt men det behövs inte för att göra en bra rollprestation, om ni förstår skillnaden.

Handlingen är inte heller speciellt orginell, ett gäng skurkar, saker går fel, pengar hägrar, kärlek är i luften, polisen tätt i hälarna, den stora stöten osv. Har vi sett der förut? Ja det har vi... Däremot så känns berättelsen genomtänkt, trovärdig och indragande. På samma sätt som med skådespeleriet så utmanas vi inte som tittare men snarare får se en bekant historie framföras på ett skickligt sätt. Jag tycker också om att till skillnad från många tjuv-och-polisfilmer som bara koncentrerar sig på ett brott så får vi här följa alla förberedelser, själva dådet och efterspelet utan att något stressas fram. Det är en ganska lång film och fokus ligger inte på action som det så lätt kan göra utan på dramat, karaktärernas motiv och känslor. Krävs detta i en sådan här film egentligen, är det brukligt med sådant djup? Nej... Det blir därför mer av ett drama.

Vad gäller action så markerar denna film en ståndpunkt inom filmvåldet. I alla dessa filmer ligger glorifieringen nära, vilket ibland känns konstigt, även så i denna film. Ska vi heja på skurkarna? Ska vi heja på polisen? Hur än deras handlingar framställs så finns det ett sådant brutalt berättande i actionsekvenserna i denna film att våldet får stå isär för sig själv. Den långa skjutscenen och flykten från banken som sätts igång när Val Kilmers karaktär tömmer ett magasin över bilen mot polisen och bryter spänningen som legat fram tills dess med det brutala ljudet saknar motstycke. Det är mycket våld i denna film och även om karaktärernas handlingar, såsom hämd eller rättfärdighet, är centrala teman så framställs, tycker jag, våldet utan någon glorifiering. Det är inga slow-motion effekter, inga som flyger när de träffas, utan bara det kalla skenet av mynningsflammor och det skarpa ljudet av elden.

Vad än man tycker om denna film så är min slutsats denna: Det är på ytan ingen orginell film MEN, det är de perfekta skådespelarna för de roller de spelar och det är en historia vi känner igen som berättas på ett utmärkt sätt. Den får ett högt betyg av mig.

trailer

Die Niberlung: Siegfried

Ibland förundras man över vad man kunde åstakomma förr i tiden och hur lite (och hur mycket) som har förändrats sedan dess. Jag såg på Fritz Langs Die Niberlung: Sigfreid, ca 2 timmar lång från början av 1920-talet. För er som inte känner till historien så... är det lite för mycket att beskriva här, kolla wikipedia: http://en.wikipedia.org/wiki/Nibelung

Det är i alla fall en gamal legend som var speciellt populär i tyskland innan kriget då den handlar om germaner osv. Jag tänkte titta på några filmer som behandlar gamla sagor som ni kommer att se och detta blir första inlägget.

Då detta är en stumfilm så får det visuella så mycket större plats och det fysiska skådespeleriet. Det känns dock inte fel på något sätt utan helt rätt i sammanhanget. Det blir dock lite sömningt efter ett tag då bakgrundsmusiken inte är speciellt upplyftande. Jag tror inte att de tänkte så mycket på musiken i denna film, till skillnad på Metropolis där det i alla fall är en scen som jag tror de tänkte extra mycket på musiken. Jag tycker att den blir ganska komisk =) Kan någon gissa vilken det är?

Men likt Metropolis så är denna film ändå visuellt imponerande, öppningscenen påminner om Conan: Barbaren där Sigfreid smider ett svärd.

Han ger sig sen ut på äventyr och dräper en drake. Enligt legenden Fafner som vi i Eskilstuna "borde" vara väl kunniga om... *suck. Imponerad av draken då jag har sett grymt sämre i modernare filmer.

Sigfreid drar sitt svärd och dräper draken

Sigfreid kommer sedan till staden Worms där han måste hjälpa kung Gunther att vinna Islands drottning Brynhilde, i gengäld får han gifta sig med Gunthers syster Krimhild.

Brynhilde

Krimhild

Men allt är inte frid och fröjd och jag ska inte avslöja alla detaljerna men Sigfreid blir dödad till slut och där tar denna film slut. Det är intressant hur Sigfreid är osårbar på kroppen förutom på ett ställe, vilket får oss att tänka på Akilles. Del två handlar om Krimhild och hennes vidare äventyr.

De politsika influenserna är dock alltid där vilket är skrämmande. Trollkarlen Albrecht har alla de karaktärsdrag som användes för att karakyrisera judar under den här tiden.  

Det får mig att fundera över propaganda i filmer då som nu.

Vid första anblicken handlar denna berättelse om äventyr och om manliga hjältar men vid lite djupare granskning så tycker jag att den handlar om mycket mer än så. Den handlar mycket om kvinnorna. Brynhilde är en stark krigare utan dess motstycke. Det är endast med Sigfreid hjälp som Gunther vinner henne men ändå ger hon sig inte. Ett av mina absoluta favoritstycken i all literatur handlar om hur Gunther vill dela sängen med Brynhilde på bröllopsnatten men hon buntar ihop honom och hänger upp honom på väggen. Det är hon som kräver Sigfreids död som hämnd och lurar Gunther.

Krimhild är egentligen den intressantaste karaktären. I början av dikten har hon en liten plats vilket växer till slutet, hon blir ägaren av Nibelungskatten och hela nästa film har henne som huvudkaraktär. Hon är en vacker varelse, Brynhildes motsatts på många sätt. Jag brukar tänka på henne när folk säger att kvinnan varit undangömd i litteraturen eller i historien

Jag ser fram emot att se nästa film, om ett tag...

G.I. Joe

Ibland kan en film sakna trovärdighet, fylld av klyschor så det rinner över men ändå vara underhållande. Detta är GI Joe i ett nötskal. Från första scenen, till den andra ända till slutet saknas intigritet eller orginalitet utan bara fullt ös framåt utan en tanke på från manusförfattaren om han borde stanna upp och fundera på om det hela faktiskt hänger ihop.

Några av favoriterna är kvinnornas tämligen opraktiska klädsel för att vara supermilitärer, namnen; där de flesta heter typ Hawk, Ripcord, Anna och sen Storm Shadow och Snake Eyes... Någon annan än jag som tänker hur kul det skulle vara när alla möttes för första gången och alla har en lapp på bröstet där det står och den svartklädda har en: Hi, my name is... Snake Eyes. En av de absoluta favoriterna är när skurkarna ska förstöra basen med att spränga packisen ovanför så den sjunker och allt exploderar. Jag tänker på den lilla detaljen att is inte sjunker.

Men allt blir till en axelryckning för vem bryr sig? Det är underhållning helt enkelt. Actionscenerna är helt okej och effekterna snygga så konceptet går hem. Men frågan kvarstår: är detta en bra film? Ska vi uppmuntra sådanthär? Tja, ibland är det härligt när skurkarna har konstiga masker, skumma vapen och en hämlig undevattensbas. Och det är härligt när hjältarna har konstiga rustningar, skumma vapen och en hämlig underjordisk bas. Vi lämnar det vi det.

trailer

Quantom of Solace

Desvärre verkar det som mina farhågor besannades om den här filmen. jag tror att om den varit 20-25 minuter längre hade det vart en bättre film. Nej, den var inte helt kass, inte ens dålig, den var helt okej. Men jämfört med första filmen där det var en bra balans mellan de lugna partierna och de fartfyllda tycker jag att det var för mycket action i denna. Det känns som om handligen stressades fram en aning och ibland var det svårt att hänga med. Men jag har bara sett den en gång också, det hjälper alltid att se en film flera gånger.

Men vad gäller actionscenerna så har jag inga klagomål, det känns som om samma omsorg som i den första filmen har lagts ner och jag såg inga synliga skydd någonstans. Jag är mycket nöjd på den punkten.

En annan sak som bör funderas på är introscenen och scenen när Bond flyr från operan, både dom har musikspår och ska vi säga mer konstnärlig klippning. Introscenen har jag större förståelse för då det helt enkelt är ett riktigt schysst intro men opera flykten har jag mer problem med. Varför? tänker jag. Vad var meningen med det? Det påverkar till att jag har svårare att förstå den här filmen.

Ändå en mycket bra och välproducerad film även om den (tycker jag) lider brist i berättandet. Jag vill defenitivt se den igen.

trailer 

intro biljakt

Snygg öppning av en film och en bra biljakt. Hade detta varit det enda klippet med den här stilen hade jag accepterat det lättare. Men varför operafighten börjar likadant förstår jag inte. Vad vill de säga med det? Jag har svårt att se det.